Bättre sent än aldrig

När jag var liten var jag ganska smart, jag lärde mig läsa och skriva väldigt tidigt och jag hade alltid lätt för skolan. Hela grundskolan var väldigt lätt för mig och jag behövde i princip aldrig plugga utanför skoltid. Det enda jag gjorde hemma var de obligatoriska uppgifterna som var ganska få på den tiden. När jag sen började gymnasiet så märkte jag att det var mycket svårare än förut. Det krävdes att jag pluggade för att över huvud taget kunna få några poäng på proven. Plugga hade jag ju i princip aldrig gjort förut, så jag halkade efter direkt och hoppade av redan efter en månad. Det blev ett år ledigt med lite praktikplatser här och var lite då och då under tiden.

När nästa läsår började så hade jag fått nytt självförtroende och började en annan linje. För säkerhets skull hoppade jag av den också men jag höll ut i ett och ett halvt år. Då hade jag presterat ca en tredjedel av det man skulle så att sluta var ganska oundvikligt.

Under den här tiden fick jag i princip inget stöd alls, varken från skolan eller från föräldrarna. Det var tydligen ingen stor grej att hoppa av skolan, även om jag mådde ganska risigt själv. Man kanske kan tycka att man är tillräckligt gammal för att ta ansvar för sitt eget liv när man går i gymnasiet, men det håller jag inte riktigt med om, jag kunde det i alla fall inte. Om det inte är nån som bryr sig så är det jäkligt lätt att bara strunta i allting och lägga av.

Som tur var så lyckades jag få jobb i alla fall och jag har egentligen aldrig haft några problem att få jobben jag sökt. Visserligen enkla jobb. Montering, lager, osv. Och jag har varit ganska nöjd.

För min sambo har det varit tvärtom. Hon hade det lite svårt de första åren i skolan och har fått kämpa sig fram. Hennes föräldrar stöttade och hjälpte henne varje dag (eller om man vill: tvingade henne att plugga). När hon blev lite äldre så hade hon vanan inne och det var inga problem för henne att sätta sig ner och plugga i några timmar efter skolan. När hon var 23 hade hon en masterexamen och hennes lön är redan mer än dubbelt så hög som min.

Det var hon som fick mig att börja läsa in gymnasiet på komvux och att söka till universitetet. Jag var inte så intresserad av hennes snack först men sen började jag tänka lite själv. Jag kom på att jag inte är nöjd med att vara montör och att jag inte vill vara det för resten av livet. För att få ett lite roligare jobb så underlättar det väldigt mycket om man har en relevant examen att visa upp först. Så så fick det bli. Jag läste in gymnasiet på två terminer, gjorde högskoleprovet, ansökte och kom in.

Nu skulle det kunna vara två och ett halvt år kvar innan mitt nya liv börjar, om jag håller ut och blir klar med allt i tid. Min bakgrund talar inte riktigt för det men nu ser jag i alla fall en mening med det hela.

Problemet med allt detta är att jag inte längre är så nöjd. Jag är ganska besviken på vad jag har presterat i livet. Det vore kanske enklare att fortfarande vara en glad arbetare, precis som mina jobbarkompisar. Dom vet (eller funderar inte över) att dom kommer jobba med samma sak hela livet och dom verkar trivas ganska bra med sina liv. Och svenska arbetare har ju inga dåliga liv direkt. Man kan ha hus, bil, båt, sommarstuga, osv i alla fall.

Trots det är jag glad över detta. Nu känner jag att jag har fått upp ögonen. Jag har ambitioner, jag vill kämpa för mig själv, prestera något. Starta olika företag, tjäna pengar, känna mig trygg. Och jag kommer lyckas.

Just nu känner jag mig ofta väldigt stressad. Vi har tillsammans tusen oilka idéer som vi vill förverkliga, men det finns ju så lite tid. Det är nästan alltid jag som blir ansvarig för själva utförandet men eftersom jag inte kan så mycket om tex webprogrammering så går det långsamt framåt. Det är i alla fall väldigt roligt.